Vad vi har kämpat, gråtit och varit frustrerade. Men nu är det värsta över....
❤️
6 augusti 2019 kommer vi alltid komma ihåg, det var dagen då Ida bröt sitt ben. Tur att vi inte redan då visst hur jobbigt det skulle bli, vi var tillräckligt ledsna och förtvivlade trots att vi inte var i närheten att förstå hur kämpigt det skulle bli. 8 veckor i gips, varav 6 veckor med helbensgips från höften ner till tårna lät som en evighet och när vi räknade hur länge det var så insåg vi ju snabbt att sommaren skulle hinna övergå till höst.
Vad vi inte visste och förstod var hur länge det skulle ta för Ida att bli helt återställd, hur ont det skulle göra under gipstiden, framför allt i hälen och även hur svårt det faktiskt är att lära sig gå igen. Med knän och fotleder som inte är så mjuka och rörliga som vanligt och ett ben utan muskler är det inte lätt att gå. Vi förstod inte heller alla jobbiga o knäppa kommentarer o handlingar vi skulle få känna på av okänsliga och okunniga människor.
Så länge det var sommarlov var jag hemma på heltid för att få vardagen att fungera så bra som möjligt i vårt numera handikappanpassade hem. Sedan var det dags att återgå till skola och jobb och vi var lite oroliga hur det skulle fungera. Men på skolan fungerade det i alla fall jättebra och jag måste berömma dem de har verkligen ställt upp och försökt göra det bästa av situationen och Ida har kämpat på så bra.
Men vi skulle inte ha klarat det så bra utan klasskompisen Emmy, fina Emmy som hjälpte Ida och alltid ställde upp för henne. Vad skulle vi gjort utan henne? Självklart hjälpte andra klasskompisar också till, men ingen man kunde lita på hela tiden som Emmy. Dessutom var det några få som var väldigt hjälpsamma när de var slöa och ville åka hiss eller få en chans att få vara inne på rasten.
Nu är det rehab som gäller för Ida och det är en lång väg kvar. Vi oerfarna tycker att det går sakta men fysioterapeuten berömmer Ida och säger att hon gör stora framsteg mellan våra träffar. Skönt med peppen. Första tiden handlade det om att få tillbaka rörligheten och vigheten, man får inte börja bygga muskler innan man är smidig. Men nu är det äntligen dags att börja bygga upp musklerna igen och återfå konditionen efter många långa veckors stillasittande.
Det vi från början trodde skulle bli 8 jobbiga veckor blev så många fler veckor. Men vi, framför allt Ida, kämpar på och nu ser vi ljuset i tunneln. Nästa mål är att Ida ska kunna gå utan att halta men det stora (slutliga) målet är att hon ska kunna åka slalom på sportlovet.
