Så deppigt

Tänk vad livet kan förändras på några dagar💕 

I senaste blogginlägget skrev jag att jobbet drar igång om 3 dagar, dvs idag skulle jag ha varit tillbaka på jobbet. Nu blev det, tyvärr, inte så och det är så deppigt. Det deppiga är inte att missa jobbet utan att livet inte är som vanligt.

I tisdags precis innan Idas basket camp skulle dra igång ramlade hon så illa på läktaren så hon bröt benet. Så istället för en rolig basketdag för Ida och en semesterdag hemma för mig blev det en heldag på akuten med väntan, smärta, morfin, röntgen och slutligen helbens-gips. Brottet är mitt på smalbenet men de gipsar ändå hela benet. 

Förstår ni hur jobbigt det är? Att inte kunna böja benet, utan att det hela tiden måste vara rakt. Försök sätta er ner och samtidigt ha ena benet rakt. Dessutom är det svintungt eftersom det är gips på det. Se'n lite smärta på det. Förstår ni att det är jobbigt?

Vi har mycket praktiskt att ordna. Att bryta benet är så mycket jobbigare och tuffare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Ett armbrott går inte att jämföra (det har Ida också provat). Vi har redan fått kryckor, rullstol, toasits och duschstol hemlevererade för att underlätta vardagen. Men nu upptäcker vi att vi inte har speciellt handikappvänligt. Nivåskillnader, trång korridor och smala dörrar är några exempel på saker vi hade undvikit om vi hade vetat.

I åtta veckor ska hon gå gipsad. Vet ni hur länge det är? Det känns som en evighet och ibland känns det så hopplöst. Ibland känner hon sig som en fånge som inte kan röra sig och blir så ledsen. Mitt hjärta brister när hon är så ledsen💔

Det kan låta som en dröm att bli uppassad hela dagarna. Men det är inte kul att inte klara nånting själv. Men min kämpe försöker och kämpar. Redan igår klarade hon gå på kryckor, bara nån hjälper henne att hålla i benet när hon ställer sig upp och sätter sig ner. Men ändå vilken frihet att kunna ta sig till toan själv utan att nån bär en.

Men självklart hade det kunnat vara värre. Nu vet vi ju att Ida blir frisk om 8 veckor ❤️